hum, detta kan man väl se på två sätt. Min första kärlek eller min första riktiga kärlek.
Så jag tar det kort om båda två.
Min första kärlek var när jag gick i lågstadiet minns inte riktigt på vilken klass. Men vi hade disco och dit hade männiksor från andra skolor också kommit.
Där träffade jag jag en riktig sööting , som jag blev stört kär i och såklart fick jag chansen att dansa med honom.
Där efter fortsatte det med att vi ( jag, jennie och några andra) frågade efter hans nummer.
Sen blev vi tilsammans såklart via sms , eftersom båda var lite fega. Träffades rätt sällan och det dog snabbt ut.
Idag har vi nästan ingen kontakt alls. Såklart vi hälsar på varandra och pratar när vi ses men inte så mycket mera.

Min första RIKTIGA kärlek var sommaren 2007 , den sommaren då jag blev konfirmerad.
Det var första fagerö kvällen på hela sommaren alltså skolavslutningskvällen.
Jag tog mitt pick och pack och åkte till faegrö för att festa och dansa med mina vänner.
Kvällen gick och jag stod och dansande med Matilda och hennes pojkvän. Då plötsligt dök han upp, hur snygg och söt som helst. Det visade sig också att han var M's pojkväns bästa kompis. Hur bra kunde det bli?
Dansandet fortsatte och jag och M , som jag tänker kalla honom, började dansa och tillslut kysste han mig! hur lycklig kunde man bli?
Där efterår skilldes vi men jag hade ju fått hans nummer och vi började skicka redan dagen efter.
Och plötsligt en kväll på vårt skriftskole läger efter att vi pratat en evighet i telefon kom ett sms : " vill du bli tillsammans med mig"? OJ vad glad ja blev , såklart.
Vi träffades en hel del , hans kom på min konfirmation , firade midsommar tillsammns med våra gemensamma vänner, var på kräftskiva, gick myysiga promenader med hunder osv.
Men hösten kom och efter ett och annat missatag tog förhållandet snart slut. Inte bara en eller två tårar föll ned för min kind den dagen. Skulle man få spola tillbaka tiden och göra om det så visst skulle jag (vi) gjort det annorlunda. För nu först efter några år ser man hur fin person han var och jag är innerligt glad att han är lycklig och att det går bra för honom.
Vi har tyvärr ingen direkt kontakt längre, pratar och hejjar när vi träffas men det är allt. Men han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och en del av det kommer alltid att vara hans!